This is the official homepage of Stefan Winroth

 

e-mail: stefan.winroth@bredband.net 


Jag menar att Stefan Winroth vet precis när han skall avsluta en målning. Man måste veta när man skall sluta. Han tycks veta precis när han skall börja också. Är inte det en mycket viktig, kanske grundläggande, kunskap? Att ha den uppmärksamheten. Jag tänker mig följande scenario: en tydlig idé och en näst intill naturalistisk intention. Sedan bär det av. Hur lätt är det sedan inte att säga ett ord för mycket. Dra ett streck för mycket. För litet. För snett. För rakt. Winroth målar sig fram till den bild han trodde sig veta utseendet på innan han började. Måleriet är aggressivt och skört skirt på samma gång. Skört. I skön förening? I kamp? Det finns vidunderligt vackra fält. Och saker som regnar upp eller ner i bilderna. Ja, han trodde sig veta, och började måla. Och då dök den upp efter mycket arbete: bilden så som den skulle vara. Så känns det. (I lager.) Man måste se vad man gör, och vad som återstår. (På lager.) Det är något med färgerna. En sorts skärande precision som verkligen vill återskapa. Ett minne? En idé? En ögonblicksblick genom fönstret ut på gatan vid morgonkaffet samtidigt som någon i radion sa…/som ögonvrån såg, i den uppslagna tidningen på köksbordet…/som dottern ropade från rummet intill…/som tankarna var på gårdagskvällen, eller den kommande kvällen…/ Ja, jag tror det har med färgerna att göra; en strävan att förena en abstrakt tanke född ur en tydlig blick – med en tydlig blick, född ur en abstrakt tanke. Kan man kalla ett måleri collageartat? Jag är inte säker. Inte för säker. En annan fråga: är det Winroths pensel som är vild, eller gatan, världen? Jag menar att Stefan Winroth har ett sätt att vara säker på sin sak, sina val, som gör en välbehövligt osäker som betraktare. Då tittar man noga. Då ser man nya saker. PER ENGSTRÖM